NÄR JAG DRUNKNAR
Ibland drunknar jag i mig själv och min tankar. Allt blir grumligt medan hela min existens raserar. Känslorna sitter liksom utanpå för allmän beskådan och alla mina betongmurar som jag byggt upp blir helt plötsligt papperstunna och raserar för minst lilla. Hela jag och allt jag kämpat för förfaller. Det blir alltid så efter perioder där jag har gjort för mycket. Jobbat, umgåtts, skrattat och tröstat. Jag pallar inte tillslut.
Så just nu befinner jag i en period där jag inte litar på någon och tror att alla bara vill mig illa. Jag känner mig skitful och värdelös. Trött utav helvete. Samtidigt skriker det lilla förnuftet jag har kvar någonstans djupt inifrån att jag har fel. Skitfel. För jag är visst asbästig och kickass. Jag måste bara vila lite, stänga av alla dumma tankar och låta mig själv bara få existera ifred en liten stund. Gå i mentalt ide och sluta prestera. Sen orkar jag komma tillbaka igen.
Imorgon ska jag ha ett svinjobbigt möte med min psykolog som jag bävat för inför i ett halvår. Det här mötet är mitt sky-dive, dykning med vithajar och hångel med giftiga ormar- på samma gång. Jag är så löjligt otaggad, men jag vet att jag måste så sedan ska jag belöna mig själv för att jag är så jävla bra. Bubbel och charkisar och kanske ett par örhängen jag tittat på i en halv evighet. Det är så jäkla viktigt att man är snäll mot sig själv, speciellt om man spenderat varje dag fram tills nyss med att vara elak.
11:00:44
