DEN DÄR HOLDEN

 

Jag har tänkt på det miljontals gånger. Legat vaken med tankarna galloperandes och försökt förstå: Att jag trots alla mina brister, fula vanor och dåliga fyllehumör ändå lyckats hitta en person som älskar mig. Och inte bara Bejb, du, är så snygg och sexig och din vagina är bra-älskar utan verkligen, verkligen älskar. Och som jag faktiskt älskar tillbaka utan några kompromisser. Hur lyckades jag med det? Eller egentligen, hur lyckades han? Hur lyckades han fånga mig igen efter ett år av fläng mellan barer, jobb, ångest, tårar, sängar och skratt. Hur gjorde vi så att vi båda kände att fuck allt, vi kör och vi kör så jävla hårt och skiter i ifall vi ramlar av och dör. Jag önskar verkligen att jag kunde skriva en steg för steg-guide till er för alla förstjänar verkligen att känna sig spyfördiga och åksjuka av alldeles för många känslor och alla borde få gå med svullna läppar och röda känder från skäggstubb efter att ha hånglat till kl 4 på morgonen.

 

För kärlek är ju så jävla fint. Fint och hemskt. Jag har spenderat sammanlagda månader gråtandes över killar och kärlek som ibland blev så ful och fel. När jag var 14 år gick jag ut i skogen och grät med ansiktet mot mossan tills det gjorde ont att andas. Dagen efter gick jag till skolan med svullna ögon och skyllde på pollenallergi när någon frågade om jag var ledsen, och fram tills idag har jag gråtit på tunnelbanor, dimmiga dansgolv, i kompisars famnar och på psykatrimottagningar. Så många liter mascarafloder som svidit i mina ögon och så många hjärtslag som känts som att de ska spränga mina revben. Tänk alla hundratals sms jag sömnlös legat och analyserat över och tänkt alla timmar jag spenderat framför spegeln för att försöka lista ut vem jag borde vara för att få bli lite älskad och taffsad på.

 

Men det fungerar ju inte så. Det är så jävla klyshigt att jag vill spy, men så fort man gillar läget och inser att man är en rätt så soft person trots sin snea näsa och konstiga skratt, då har man en chans. Då slutar alla trasiga kärlekar och då slipper man förhoppningsvis sitta nydumpad och livrädd på nattbussen hem efter att fått höra att det inte alls var så seriöst som man intalat sig, fast man träffat killen i ett halvår och firat den 8:e varje månad. För man lär sig tillslut att be alla illusioner om rosaskimmrande lycka att dra åt helvete och man slutar nöja sig. Man fattar till slut att man är bättre än ett kvart i 3-ragg på Pure och att man förtjänar fan så lika mycket kärlek och uppmärksamhet en grå måndagsförmiddag som man gör med lockat hår och nyrakade ben i ett kort fodral en lördag.

 

Kärlek. Ett mission fucking impossible och egentligen lika svårt idag som när jag var 13 år och stod i en vägkorsning och hånglade med min första pojkvän. Den stora skillnaden är väl att något förhoppningsvis satt sig i vettet efter alla dessa år, killar, män, dåliga hångel, dåliga dejter och dåliga ligg.

 

Men om jag skulle sätta upp ett par steg skulal de vara följande:

 

Ett. Våga kasta ditt hjärta och all din kärlek mitt i fejset på personen. Satsa allt om du faktiskt vill äta frukost tillsammans med honom/henne/vad fan vet jag svinbakis och med gårdagens kläder. Och våga gråta fult när allt är svinjobbigt. Släpp stoltheten, säg förlåt när du är dum och ta emot kramarna som ges.

 

Två. Och om det inte fungerar? Skrik, gråt, slåss och gråt massa mer. Ligg apatisk i sängen och stirra in i väggen klädd i samma tröja du haft i en vecka med glassfläckar och låt dina kompisar hålla ditt hår när du spyr ut din ångest efter för många öl. Men lova att du tillslut släpar dig ut genom dörren och vågar hångla i ett toalettbås på krogen igen.