DEN DÄR HOLDEN

Det började en höstig fredag i sjuan när det var skoldisco. Jag minns inte vad jag hade på mig eller vad som spelades, men jag minns varenda ord som vi sa till varandra den där första gången vi pratade. Han satt med två av sina kompisar vid ett bord i ett mörkt hörn av dansgolvet och drack cola ur glaflaskor. Jag gick fram till honom utan att tveka en endaste microsekund och frågade om han ville dansa. Bakom mig fnissade mina tjejkompisar och han blev stum. Helt stum. Med blicken ner i colaflaskan mumlade han ett blygt "Nä... Men tack ändå." och såg ut osm att han ville avgå från jordens yta. Jag skrattade. Sa något i stil med att man inte får tacka nej och efter ryggdunkar och övertalningar från hans kompisar reste han sig på skakiga ben och mumlade "okejdå". Jag tog honom i handen och ledde ut honom på det blinkade dansgolvetet där ett par andra modiga danspar stod och vaggade nära, nära till tonerna av en tryckare från 2005. Han var så nervös att jag kunde känna hans hjärta dunka under det tunna t-shirttyget. För mig hade det fram tills dess bara varit en rolig sak: Dansa med den blyga killen från paralellklassen som knappt vågade se mig i ögonen, men hans nervositet smittade av sig. Hans hår luktade stylingvax.

 

Vi bytte inga nummer den kvällen och livet fortsatte som vanligt för trettonåriga jag. På måndagen gick jag förbi honom i korridoren och hälsade glatt. Han rodnade och mumlade ett hej bakom min rygg när jag passerat. Herregud vad blyg han var. Men på något sätt hade han landat i mina tankar och börjat växa sig fast. En kväll skrev hans kompis till mig på dåtidens chatforum. Vi hade aldrig pratat, men han sa att jag borde skriva till hans kompis för han tyckte att jag var snygg. Så jag gjorde det. Och efter det chattade vi med varandra varje kväll. Ett sms kostade mycket, men när det visade sig att vi hade likadana abonemang och kunde smsa gratis blev det hundratals sms. Och för varje sms dunkade mitt hjärta lite hårdare. Min telefon kunde bara lagra femtio sms åt gången så jag sparade mina favoriter. Till slut tog vi mod till oss och träffades - med varsin bästis som förkläde såklart. Vi möttes upp vid en pendeltågsstation och promenerade runt i den iskalla vinterkvällen. Han sa inte så mycket, inte jag heller, men det gjorde inget.

 

När våren exploderade utanför mitt flickrumsfönster skrev han och jag till varandra varje dag. Hundratals sms och hundratals oregelbundna hjärtslag. En kompis skulle ha filmkväll. FF. Vi spelade Snurra flaskan och Sanning och konsekvens. Självklart blev vi utmanade att hångla med varandra och självklart gjorde vi det. Mycket längre än de tjugo sekunderna som sas och omringade av fnissiga kompisar som väntat på det här nästan lika länge som vi. Vi sov inget den natten utan låg vakna bredvid varandra och såg solen gå upp över vår villaförort med svettiga fingrar flätade i varandra och kärlek i luften som gick att ta på.

Sedan dess var vi tillsammans. Jag minns inte om vi frågade varandra officiellt men det gjorde vi säkert. I nästan ett år var vi ihop. Vi spenderade timmar i hans pojkrum med nerdragna persienner och nervöst hångel. Han var den första killen någonsin som fick bråka med att knäppa upp min bh och hjälpa mig att åla mig ur mina stuprörsjeans från Cheap Monday som var så tighta att jag fick blåmärken. När vi hade råd gick vi på dejter som bestod utav mat från food courten i Kista Galleria och bio. Ofta köpte vi hem chips och kollade på film eller MTV på hans lilla burk-tv i hans rum. Jag kunde hans skolschema helt utantill och brukade vänta utanför hans skåp så att vi hann ses fem minuter mellan lektionerna. Och så sjöng vi mycket, typ som den här kvällen.

 

Men sedan sket det sig, så som ju kärleken oftast gör. Vi hatade varandra och han skrek på mig framför ett helt klassrum. Efteråt följde flera år av isande tystnad. En lång tid senare befann i oss på samma artonårsfest. Jag visste om att han skulle komma och jag var jättejättenervös. Efter ett stelt hej och en ännu stelare kram bjöd han mig på lakrishots och ni vet, shots brukar ju få orden att flyta på. Ett par dagar senare träffades vi på en fika på Café String och sedan dess hatar vi inte varandra. Tvärtom, jag tycker om honom precis lika mycket som jag gjorde när jag var tretton år och det kändes som att en näve fulla hamstrar hade rejv i mitt bröst så fort han skrev till mig. Jag är inte längre kär men han är så oerhört viktig för mig. Och jag är så jäkla tacksam för det.