DEN DÄR HOLDEN

 

1. Att sluta vara så jävla hård mot mig själv. Jag gör så gott jag kan, varje dag. Jag kan inte vara världens bästa flickvän, dotter, syster, chef, kompis och kollega på samma gång. Det är omöjligt så det är bara att gilla läget och slappna av lite. Jag är inte världelös för att jag är utbränd och deprimerad, jag är bara jävligt slut och så får det vara. 

 

2. Att min kropp är fin, precis som den är. Jag och min kropp har legat i krig med varandra så länge jag kan minnas. Jag har hatat allt med den, varenda millimeter, men jag är less på det. Jag tränar för att må bra och äter vad jag vill för att det är gott. Okej inte allt. Tvingar i mig grönsaker för annars kommer jag dö av näringsbrist, men ni fattar.

 

3. Att jag inte alltid måste hålla låda. Jag har alltid varit den som vill se till att alla i en grupp skrattar, har kul och mår bra. Sakta men säkert har jag lärt mig att backa lite och sluta se det som mitt ansvar. Folk får väl anstränga sig lite också. I värsta fall sitter vi tysta och glor stelt på varandra, men då får det väl vara så. 

 

4. Att jag kan inte vara kompis med alla. Det här har gjort så jävla ont att lära mig, men faktum är att man kan inte vara omtyckt av alla så det är ingen idé att försöka hela tiden. Det räcker fint med dom personerna jag redan har som av någon skum anledning inte tycker att jag är allt för dum i huvudet.

 

5. Att säga ifrån. Det är skitsvårt och alla kommer inte bli nöjda, men i slutändan blir jag det. Gör någon mig arg nu så kommer jag säga ifrån och kräva fan så mycket respekt som alla andra. Vill jag inte göra något som jag inte behöver så kommer jag inte göra det heller. You'd be amazed över vilken people pleaser jag har varit.

 

6. Att sluta snacka skit om andra. Okej, vi har alla gjort det men jag jobbar stenhårt på att låta bli. Ingen tjänar på det förutom jag som för tre smutsiga sekunder kanske mår lite bättre. Folk ljuger, är otrogna, får sparken och misslyckas hela tiden. Vad sägs om att vara lite förstående och stötta istället?

 

7. Att göra allt jag kan för att göra den här världen lite bättre. I mitt fall så betyder det att jag är trevlig och ler mot alla jag möter, hälsar på kassabiträden, säger tack och hejdå och allt det där självklara som tydligen inte är så självklart idag för merparten av Stockholm. Jag sprutar ur mig komplimanger, försöker lägga så mycket tid och ork jag kan på mina kompisar och säger till pappa att jag älskar honom när vi pratar i telefon. Utöver det så källsorterar jag, äter så ekologiskt och köttfritt jag kan, donerar pengar till hjälporganisationer och skänker mat till tiggarna. Det gör mig inte till en bättre människa, men det gör vår värld lite bättre.

 

8. Att sluta ta saker så personligt. När jag modellade i mina yngre dagar var jag för tjock, kort och ful. Jag får ideligen höra att jag är bitchig, falsk, för snäll, för mesig, tråkig, slampig osv i all oändlighet och det har cirkulerat hela sjuka rykten om mig genom åren. Om jag skulle ta åt mig av allt hade jag kastat in handduken för länge sedan. När någon säger något negativt över internet skrattar jag och om någon säger något bakom min rygg så överväger jag ifall det ens är värt att bry sig. Är det det så får jag konfrontera personen. Det är inte svårare än så. Fast jo, det är jättesvårt men jag gör så gott jag kan.

 

9. Att vara arg när jag ska vara arg och ledsen när jag ska vara ledsen. Detta är det jag jobbar med mest just nu. Jag är skitbra på att absorbera alla jobbiga känslor och stoppa undan dom i något dammigt litet hörn av mig själv tills det tillslut en dag bubblar över och exploderar. Om min chef inte beter sig shyst eller om en pälsbeklädd kärring knuffar mig på tunnelbanan så är det lika bra att ta det där och då istället för att låta den ilskan marinera och sedan äta upp mig inifrån. 

 

10. Att en låda vin och tequilashots inte löser några problem. Jag är knappast nykterist idag men jag använder inte längre alkohol som någon ursäkt för att gömma mig från mina problem. Inget blir bättre av att jag super bort min telefon och ramlar innanför ytterdörren halv sju en tisdagmorgon med rödvinspya på mina skor. Inget blir bättre av att jag blir för full och gråter hysteriskt i en gränd och jag sträcker mig inte längre efter en flaska så fort något blir lite jobbigt. Det är asnajs att dela på en flaska vin eller snöra på sig klackarna och gå ut för drinkar, men ibland måste man stanna upp och tänka efter varför man gör det.