DEN DÄR HOLDEN

När jag var 16 år var jag nykär. Jag och killen jag gillade hade bestämt att han skulle följa med mig när jag skulle pierca läppen. Samma morgon vaknade jag upp med livets baksmälla men jag ville inte avboka vår "dejt" eftersom att varje sekund jag obehindrat fick glo på hans vackra anlete fyllde mig med mig med meningen med livet. Så vi åkte till studion. Tillsammans. Båda i lika tighta stuprörsjeans och fyllda med tonårsspänningar och handsvett.

 

Efter att nålen gick genom läppen blev det svart. När jag kvicknade till igen rekommenderade piercar-duden att jag skulle gå och köpa en stor milkshake för att få upp blodsockret igen. Sagt och gjort, jag gick till Mc Donalds och köpte en stor med vaniljsmak att surpla i mig på pendeltåget hem. Medan norra Stockholms siluetter och Solvalla rusade förbi utanför tågfönstren frågade han om jag ville äta middag hemma hos honom och hans familj. 16-åriga jag lyckades kväva impulsen att jucka mot hans ansikte utav lycka utan slängde lite snyggt och kokett med håret och tackade ja. En liten stund och en milkshake senare mådde jag bra igen och baksmällan var som bortblåst och mitt hjärta ville sprängas när han la sin hand över min.

 

Cirka 3 sekunder senare insåg jag att jag var laktosintolerant och skulle skita ner både honom och mig med en liter milkshake ifall jag inte fick tillgång till en toalett inom en extremt snar framtid. Jag vet inte hur det är med er, men jag har i alla fall jävligt svårt att framstå som normal när jag håller på att bajsa på mig. Inre panik utbröt samt valet och kvalet att åka hem till honom och bajsa sönder hans toalett alternativt verka totalt efterbliven som inte kunde säga ett enda ord (pga svåra magsmärtor samt fullt fokus på att knipa ihop röven) och åka hem utan någon anledning. 

 

Så jag åkte hem till honom. Hans toalett var närmre än min. Så fort vi kom innanför hans ytterdörr slängde jag mig in på toaletten med skorna på utan att hälsa på någon. Det ekade och var inte ljudisolerat någonstans kan jag meddela. Efteråt ville jag gråta av lättnad kombinerad med skam samtidigt som jag funderade på ifall det jag precis varit med om var orsak nog att gå under jorden, byta identitet och börja gå under namnet Svetlana.

 

Det gick tydligen bra ändå, ty vi är förlovade idag trots ständigt återkommande bajspaniker.