DEN DÄR HOLDEN

 

Tillåt mig att bli lite virrigare än vanligt här i bloggeriet. En gång i tiden hade jag en rätt så stor blogg. Detta var när BlondinBella var Sveriges största fjortis, innan Kissie hade hunnit fixa läpparna för första gången och alla dagens outfits tog med blixt i föräldrarnas hallspegel. Jag hade flera tusen klick per dag och det var skitmycket back in the days. Jag fick kommentarer om allt: Mitt fula hår, att jag borde dö, att jag är en äcklig hora osv i all oändlighet. Men jag fick så jävla fina kommentarer också. När jag var ledsen ramlade alltid mail och kommentarer in med så jävla kloka ord och som alltid plåstrade om mitt trasiga tonårshjärta lite extra. Vissa av er har hängt med sedan jag var tretton år. Det är tio år av trevande hångel, dunkande hjärtan, pojkvänner, snedfyllor och litervis med tårar. Och ni stod alltid bredvid, redo med en kram och kloka ord som inte kan köpas för pengar eller samtalstid hos BUP.

 

Och nä, jag planerar inte att sitta och älta gammal skit och låta som att jag visst hade kunnat platsa i NHL - om det inte vore för den där jävla knäskadan ni vet. Men jag kan känna att jag saknar att snacka med er. Saknar responsen. Jag vet att uppdateringen har varit något som någon med bra vokabulär hade beskrivit som "tidvis högst sporadisk" men ja ni vet, jag har varit lite upptagen med att typ... dö? 

 

Och så är det svårt att välja hur den här bloggen ska vara. Jag hade lätt kunnat vinkla den här bloggen till något fantastiskt ytligt där jag bara skriver om events, shopping, smink och mina nageltider. Det hade utan problem kunnat fylla hela den här bloggen för all framtid. Men jag vill ju också skriva om livet. Hur det är att göra slut, att hångla med fel person fast man verkligen inte borde, att med svettiga händer och darrig röst slå numret till psykologen och att med staplande steg snubbla ut i vuxenlivet. Utan att framtida arbetsgivare ska tycka att jag verkar allt för dum i huvudet hehe.

 

Nej fan var virrigt det blev nu. Det jag menar är väl typ att jag saknar er. Det är läskigt att blotta sig och vara brutalt ärlig gällande allt när det sedan blir knäpptyst samtidigt som ett reklaminlägg för tandblekning får nittotre kommentarer. Förstår ni vad jag menar? Och eh, hur fint hårt hade inte mitt trettonåriga jag? Ofärgat och ostylat. Varför fan var jag tvungen att misshandla mitt hår under tio år med hårfärg och plattänger?