DEN DÄR HOLDEN

Jag blir sällan sjuk egentligen men den senaste månaden har jag mått som en påse kattbajs mer eller mindre konstant. I början av veckan sa kroppen ifrån så jag har varit hemma från jobbet och på riktigt avlidit av uttråkning. Jag klarar inte av att vara sjuk och ligga still utan att fysiskt känna hur jag möglar fast. Så jag har varvat febertopparna utslagen på soffan med att vika in alla kläder som fortfarande legat i soppåsar och kartonger efter flytten, sorterat om i vår walk in closet, kånkat ner massa skit till förrådet, tvättat alla sminkpenslar och organiserat om i badrummet. Dött lite, pillat lite. Ja, ni fattar. Noah har också varit sjuk och det är ju helt underbart att vara instängd med en annan ynklig person tre dygn i rad. Det är fan tur att jag älskar honom över allt annat och så vidare för annars hade det här lätt varit the deal breaker.

 

Men idag mår jag nästan prima igen för första gången på hela veckan. Lägligt nog skiner solen in genom mina fönster och fågeln på innergården hintar om att det är vår i luften. Igår tvingade jag ut mig och Noah på promenad. Vi bor precis vid kanten av ett gammalt militärflyfält så vi promenerade längs landningsbanorna och spanade in bunkrarna samtidigt som solen värmde mitt vinterbleka anleten. Det är något med en annalkande vår som får det att fladdra i mitt lilla bröst. Men så är jag ju i och för sig en sån jäkla Stockholmare som står slickad längs med husfasader med en sojalatte i högsta hugg så fort vårens första modiga solstrålar letar sig fram. Nä, nu får det vara nog med det här trevande inlägget. Pappa är på ingång för en fika och för att rädda mig från min sociala isolering.