DEN DÄR HOLDEN

Det jobbiga med livet är att det kör över en i 180 km/h vare sig man vill eller inte. Ibland går allt prick åt helvete och ibland blir det ändå helt ok. Jag har slutat älta katastroftankar, lärt mig att carpa lite jävla diem och insett att livet rullar på oavsett vad. Och så här i efterhand är det ju skitlätt och lite lagom präktigt att bajsa ur sig när man kan blicka tillbaka i backspegeln med lite med mer visdom på Rafiki-kontot. Men för ett par månader sedan (eller när vi nu hördes senast) var det fan inte så. Det höll ju på att gå åt fakking helvete med mitt banklån och därmed min vuxen-framtid som jag planerat under två år.

 

Fast det löste sig, som det ju så ofta gör. Nu bor jag i min vrålfina lägga med mitt och Noahs namn på dörren. Jag har ett eget elavtal och betalar för tv-kanaler och varmvatten. Varje natt somnar jag som ett nerklubbat barn och jag är (dare I say it?) lycklig. Första gången jag satte nycklarna i låset till vårt nya hem satt jag på kakelgolvet i hallen och fulgrät i en kvart på grund av total och skär jävla inner peace och lycka. Jag har äntligen kommit hem. Och haha juste! Jag fick en befodran också. Ska vi ta och damma av det här bloggeriet och se vart vi hamnar?